göttferssas din jävla horunge

This is the story I am gonna tell you about real rap and the history of hip hop.

 

Since most of our readers are Swedish, the following text will be in Swedish. Wanna read it in english? Send an e-mail to [email protected]

 

Allting började 1983 i Harlem. Den afrikanska befolkningen hade precis fått smak för rättigheter och samtidigt som Martin Lutter King talade i Washington DC, började medborgarrättskämpar att demonstrera i New York. Borgmästaren i New York blev panikslagen av de stora upplopp som bröt ut och i ren affekt beodrade han ut hela New Yorks samlade polisstyrka för att tysta ner protesterna. 

 

Polisen på denna tiden var oerhört rastistiskt lagd och drog sig inte för att handgripligen ta hand om demonstranterna. Detta skapade en enorm frustration och triggade demonstranterna till att bli väldigt våldsamma. Det blev en våldsam drabbning på New Yorks gator, där den välutrustade polisstyrkan gjorde slarvsylta av de dåligt förberedda och underbeväpnade demonstranterna. Det gick så långt att demonstranterna började gömma sig inne i lägenhetshusen och kasta saker nere på poliserna på gatan. Vinylspelare, vinylnålar och hörlurar till DJ-borden flög ner på poliserna, men till liten skada då de hade sköldar och hjälmar som skyddade dom. En kuriosa från denna händelse var dock att en liten pojke vid namn Lawrence Chrisopher Parker kastade ett äpple på en polis, som träffade så illa att polisen föll i backen och bröt nacken mot en trotoarkant. 

- Big shot!, skall Lawrence pappa har ropat och så var smeknamnet The Big Apple myntat för staden New York.

 

Efter att demonstrationerna hade lagt sig och den juridiska processen mot både demonstranterna och polisen hade avtagit, kan man konstatera att den ena sidan kom ut betydligt mer oskadda. Poliserna fick nöjt se ett par chefer gå, medans den svarta befolkningen återigen var försatta i förtryck, denna gången i ännu större omfattning. Svarta var tvungna att sitta på speciella platser i bussen, de fick inte gå på samma trottoarer som vita och i lagtext var det under milda omständigheter helt okej för en vit människa att begripa sig på en svart. Även i rättegångsstatistiken var det sällan som vita personer blev dömda till följd av hatbrott mot svarta. Det finns vissa fall där vita personer till och med kommit undan med mord på svarta, med väldigt skeva rättegångsprocesser. 

 

Naturligt så började en rörelse av svarta människor mobilisera sig för sina rättigheter. Många fick ta enot både fysisk och psykisk misshandel, innan de insåg att direkt attack kan inte var bästa försvar. Det krävdes andra medel för att erhålla sina av Gud givna rättigheter, och det är här som en av historiens mest betydelsefulla karaktärer skall komma in. Teren Delvon Jones var en ung, arg och smart kille som bodde i Queens. Båda hans föräldrar var akademiskt utbildade ifrån sina hemländer, men på grund av förtrycket som rådde tvingades hans pappa att arbeta som tunnelbanevärd och hans mamma var städare på ett bibliotek. Hans pappa Quincy var utbildad i orientalisk poesi ifrån sitt hemland och hans mamma Tuvstarr var lärare. De båda två var mycket angelägna om att bilda Teren till att kunna kämpa för sina rättigheter och nästan dagligen satt antingen Quincy eller Tuvstarr och analyserade samhällspolitisk litteratur med Teren. 

 

Det skulle vara en underdrift att kalla Teren för samhällsmedveten och allmänbildad, då han redan vid 9 års ålder kunde rabbla samtliga av USAs presidenter, en snabb sammanfattning av konsitutionen och slavhandelns betydelse från hans föräldrars Afrika. Hade det inte varit för att Teren var svart, hade han blivit väldigt uppmärksammad av lärarna i skolan. Terens lärare var däremot en engagerad medlem i White Power-rörelsen och lät istället underminera Teren för hans kunskaper och kallade honom för "boknegern". Ofta påhejad av de vita eleverna i klassen. 

 

När Teren gick ut grundskolan med mediokra betyg hade hans inneboende vilja att förändra, växt sig till ett brinnande hat gentemot allt vad förtryck och diskriminering hette. Tillsammans med sina vänner Jill och Yonnos, bildade de den rörelse som skulle komma bli en av de första och viktigaste stegen till svarta medborgares rättigheter i samhället. 

 

Teren som var oerhört intresserad av poesi, hade även under sin skoltid börjat fatta tycka för musik, i synnerhet R'n'B. Hemma brukade Teren sitta med sin pappa på kvällarna och ingående analysera låtar av Girugämesh, Karl Svahns brass, Holly Paloo och James Brown. Quincy sa att hans son ibland tycktes sitta och sjunga med i låtarna även efter att han somnat och inte förens hans lyfte in sin son på sitt rum och la honom i sängen så upphörde verserna att komma från hans läppar, alltid i perfekt takt med grammofonen i bakgrunden. 

 

Därför var det inte konstigt när Terens valde just musiken som sitt vapen för att börja besegra förtrycket. Terens, Jill och Yonnos bildade gruppen I've seen Lassie och började skriva låtar inom en genre som för denna tiden var helt ny, men som vi idag skulle kalla för rap. Gruppen bestod enbart av Jill på trummor, Yonnos på bas och Terens på sång/rap. Deras musik var utåt väldigt ofarlig, men bakom raderna gömde sig en hård kritik mot samhället och rådande system. I synnerhet Terens var oerhört duktig på att gömma budskap i sina texter, exempelvis ifrån låten The Struggle Pt.2 - Endorphines:

 

 

De svenska inslagen i låtarna kom ifrån Jill vars pappa var svensk immigrant men av afrikanskt påbrå från början.

Men det som är spännande med texten är inte dess direkta budskap eller utomspråkliga inblandning. I've seen Lassie blev snabbt kallade Avantgarde för sina nästan oförståeliga texter, men det var avsiktligt skrivet av Terens för att gömma budskap. Denna gången i akronymer, där första bokstaven i varje ord i denna versen bildar ett ord.