lyssna på musiken och läs texten

 
 

En landslagsmålvakt är borta.

För hockeyn i Jönköping är det här ett ofattbart nederlag och en sorg som det kommer att ta åratal att komma över.

Många talade om att hissa upp hans tröja i taket omedelbart vid första hemmamatchen nästa vecka. Det tycker jag är ett oerhört fint förslag.

Liv är död. Men mitt i sorgen tror jag att alla också förstod att Liv blev odödlig i går.

 
FAKTA

STEFAN LIV

Född: 21/12 1980 i Gdansk.

Längd: 184 centimeter.

Vikt: 84 kilo.

Plock: Mugabe.

Klubbar: HC Dalen, HV 71 1995–1999, Tranås AIF (9 matcher) 1999–2000, HV 71 2000–2006, Detroit Red Wings (0 matcher) 2006–2007, Grand Rappids Griffins (34 matcher) 2006–2007, Toledo Storm (3 matcher) 2006–2007, HV 71 (Sammanlagt 391 matcher över alla vändor) 2007–2010, Sibir Novosibirsk (42 matcher) 2010–2011, Lokomotiv Jaroslavl (0 matcher) 2011, samt 72 matcher för landslaget.

Meriter:

Jag förstår varför fansen vallfärdade till Kinnarps arena i regnet i går.

Jag pratade med flera av dem i telefon och de vittnade om scener med gråtande människor som la ner blommor och betygade sig aktning.

Jag vet inte om det främst är som en av svensk hockeys största vinnare – eller som en ståplatsläktarens ikon i Jönköping man främst ska se Stefan Liv.

En vinnare var han. Odiskutabelt.

Han var en av svensk hockeys största vinnare med tre SM-guld, OS-guld och VM-guld.

Skapade harmoni

Visserligen var det Henrik Lundqvist som stod i OS-finalen i Turin och Johan Holmqvist som höll nollan i VM-finalen i Riga, men alla som var där var mycket medvetna om Livs betydelse för laget, coacherna och för förstemålvakterna.

Liv var en sån spelare som skapade harmoni i en trupp.

Han var en spelare som kunde hantera att vara den som inte drog det tyngsta lasset på isen lika bra som att dominera i målet. Långt ifrån alla klarar det bland våra svenska stjärnspelare.

Men det är nog trots allt mest som en ikon i elitserien han kommer att bli mest ihågkommen.

Ståplats stora hjälte i Jönköping.

Jag är mycket tveksam till om det finns någon hockeyspelare i Sverige på senare år som haft samma lokala status som Stefan Liv – och detta trots att han lämnat klubben två gånger.

SM-gulden 2004, 2008 och 2010 räcker ju i och för sig för att skapa en stor hjälte i en ganska ny hockeyklubb som HV71.

Liv var den som var ankaret i det hungriga laget som då på allvar blev en av svensk hockeys dominanter.

Men det var nog egentligen något helt annat som gjorde att Stefan Liv – barnhemspojken från Gdansk i Polen – blev den fullständiga älsklingen och hjälten för den stora och trogna publiken i Jönköping i allmänhet och för ståplatsläktaren i synnerhet.

Stefan Liv var en av dem.

Stefan Liv inbillade sig aldrig att han var större eller finare än de var.

En ödmjuk människa

Stefan Liv tog sig alltid tid. Inte bara med de där danserna och volterna på isen som han alltid gjorde efter matcherna framför klacken. De bad honom enträget – han nobbade dem aldrig.

Jag talade med honom om det där någon gång och han sa att han tyckte om det.

Det finns andra målvakter som hoppar, eller vad de nu gör, när publiken tjatar, men jag känner flera som avskyr det där. Ingen nämnd och ingen glömd.

Liv avskydde det inte. Jag tror han såg det som en avbetalning och ett ömhetsbevis till alla dem som gjorde hans karriär möjlig.

Liv var en av dem. Jag tror att alla på läktaren kände att de kunde varit Stefan och att Stefan kunde varit en av dem.

När jag läste runt på andra lags forum i går kväll var det också en annan sak jag fäste mig vid. Stefan Liv hade också många vänner hos motståndarnas allra mest hetlevrade supportrar.

Många vittnade i går om hur de försökt psyka honom – men mötts av varma blinkningar från honom.

En värdig ambassadör

Typiskt är nog också exemplet Djurgården som Liv och HV slog i en klassisk finalserie våren 2010.

Efter matchen intervjuades Liv i tv och sa något som ingen annan skulle sagt, tror jag. Han sa:

 – På ett sätt skulle de kunnat dela ut två guldmedaljer. Båda lagen är lika värda att vinna.

Inget elakt, inget petande i såren, inget hånfullt – trots att det hade varit en stenhård matchserie med upphetsade scener på läktare och på is.

Jag tror att sånt där gjorde att Liv fick unikt många vänner runt om i Hockeysverige.

Jag tror också att det var fantastiskt bra för svensk hockey. Liv var på så sätt en ambassadör för en sport som verkligen behöver värdiga ambassadörer.

Jag känner samma sorg inför förlusten av Stefan Liv som jag gjorde inför nyheten om att Pelle Lindbergh kört ihjäl sig i en bilkrasch 1985.

Båda var stora målvakter, båda var stora personligheter.

Pelle Mugabe hann jag aldrig träffa. Men han var enligt uppgift alltid en bra person att ha att göra med.

Berättade roliga saker

Stefan Liv träffade jag flera gånger efter matcher. Han var alltid en av de där som det är roligt att gå fram till och prata. Sur efter en förlust, men aldrig för länge. Han kunde berätta något roligt. Jag glömmer aldrig hans story om hur han slutat ta körlektioner efter ett totalt misslyckande i en rondell i Jönköping. När körskoleläraren sa ”Sväng vänster i rondellen” körde Liv direkt till vänster i rondellen.

Utan att först svänga runt.

Det var, som ni förstår, inte helt lyckat.

Eller storyn om hur han förlade fjärrkontrollen till tv:n i kylskåpet och aldrig kunde byta kanal.

Han kunde med andra ord ge ett stundtals ganska sävligt och disträ intryck.

Utom på isen där han aldrig tappade koncentrationen.

Och privat var sävligheten nog mest en synvilla och en image han odlade. Liv var betydligt skarpare än han ville visa.

Jag minns när han var med i ”Time out” i TV 4 och skulle gissa på olika idrottares namn. Komikern Thomas Petersson skulle ge honom en ledtråd som var så obegripligt svår som ”Här är en fotbollsspelare som inte är smart i loafers”.

Inte smart i loafers – ingen fattade nåt.

Stefan Mugabe, däremot, svarade blixtsnabbt:

– Ilie Dumitrescou.

Det var rätt. Det var häpnadsväckande snabbt.