illu kommer o tar dej

ā̞̻̖̾u̫̼̣̘̙̅̎̂j̰̩̅d͖̣̜̱̥̄̀ͭ́ͣ̃̎n̠͕̠͛͊̓̃̈͐̈ ̯̣̣̘̬͇̬̇̒ͮ͛ͭ̆̃̇̍2̥͕̻̠̜͈̪͕̓̋͆̅̅ ͙̲̝̯̬̆̾ͪ̔ͧ3͎͕̘̦͔̠̦͂ͫ͑ͤf̗̼̗͔̥̘̿̀̐̑̉͋͆ͧ͊ ͚̭̭̥̠̯͓ͧ̐ͬ̎ͩ̾l͍̗̝̣̬̫̆̒̓̏ͅa̭̺̐͒i͙̱͊̊n̳̳̱̙̟͉ͣ͆ͅd̼̰͔̤͕͇̝̳͋͆͑
̤̫͇̙̹̮̈̓͋ͧ͐ͣ̚d̳ͣ̅a̬̭ͭ́̆͂́̄ͣ̊̀f̳͂ͫͫ̚ḧ̥̂̍͋͐͛̓̄t̳͎̳̎̈̊d͇̞̦̗͍̍̎̔ ̙̽ͫ͑͑̿̐ͪi̘͇͔̥̰̗͍͛̑ͮ̾ḻ̱̙͇̟͖̓ͪ͐l͈ͮͫ͌̄u̻̖͇̳͇̮̥̙͂ͩ̂ͫ ̲̱͈̱ͣ̃͑̒̒ͧͅͅk̫̤͍͇̟̺̓̓͛ͮ̎ͩͪ̒ŏ͚̫̟̜̥̫͕̺̓ͪ̿͂͆m͔̞͕̜̱ͣ͊ͯ̏m̳͉͉͗̉ͫ͌̈̋͛̚ḙ̹̤̯̭̞̊ͯ̐ͦͩ͌̽̅r̪̼̖̺̟ͩͣ͂͒̄̂ͯ ̬̲̗̜̦̺̰̺́ͨͩo̤͂͒ͥ̽̓͂́c̮͈̗̉̀h̝̫͖̳̰͚͑̀̿͛̑͋̽ͦ ̰̈́̒̔ͣ̆ͯ̚t͔͚ͮ̈́ͣa̦͔͙͎̥̳ͪͬ̍̌̓ͩ͊r̘̦̳̬͙̩̱͚̎ͩ͊͐ͭͮ̑ ̱̟̭̱̭͓͇̬̉ͨ̆d̙̪̪͍͖̬̺͂ͯ͌̐̏ͩî̳͚̖̻̿g̤̬̺̞̤̳̱͛̉́ ͈͇͙̥͖͈̠̠ͯḟ̮̼̯͉̠͖̗̅̿̄s͙͕ͨ̇͂ͣe͕̪͚͈̘̥͚͇ͦ͌ͤͦ̃͂͋3̜̮͚̞͚̫̣͌̔̄̓ͨ͌̄
̭͇̮̇ͣ̇ͮͩͧ̚j͇̟̬̝͉̰͗ͤ̋͛̈́ë̘̲̗̠̻̦̺͆̌̏ͩ̃f̩̠͉̻͎̤̈́͐n͙̜͓͉̱̣͕͂̿ͪ̿̔̀͋ ̩̗̦̜͙͕͇̗̌̉ͬ̂͋ͯ̒d̯͈͈͒ͅa͎̭͐̏ͤ̃ẘ̯̘̜͂̇͌̎̿ ̱͈̰͓͕̱̆ͣ̾̉d̫͔ͧ̍͛̾̉i̠͔̓ͧ̓ͪ̄̀͋ͧn͍̥̥͇̟̹͕͙̟ͣͣ ͙̦͓͉̮̜̦̝͋ͨͥ̅̋ͅj̭͉̯̿̇̏ͣ̓ͪ͐̌̿ͅͅä̲̙̱͚ͭ̋ͦͨͪ̿v̺͙͓̩̤͙͛̚l̟̝͕̱͔ͪ͂́̉̂͑a̻͕̙̳̹̞̐ͤ̍̅ͪ̿ͅ ̜͈̤̳̺̺̳̳̇͑̒ͯ̊r͙̖͙̣̋ͧ̂͋̂͊å̫̺̟͕̖̭͆̇͛t̖̖̗͓̲͙̫̂ͪͣ͂͊̈ͥͅẗ̲̻̃̿̐͗̑͛ͅa͚̫͚̜͓̟͚̿͆!̱̔̋͊͑̅̚!͉̱͎͕̩̀ͧͧ ̫̪̘̞̏͛̏ͩ̾̚d̝̜̃ͤa͍͓͚̠̳̜̣ͭ̐ͦ̉͛ͣ̀̃i̼̭̞̟̳̥̔̉̓͂̒͗d̪̪͔͎͎̋̽ͭ̔f̮̖̯̼̱̟ͮͥ3̪̻̈́ͭ̈́͗̓̏̑̀
 
 
 
 
a̮͕͚̣̖̜̺ͫ̒̍̒8͕̺̐͑̏̇͑̓̀̇5͕̙͇̮͚̼̮̗̽̄͆̅ͧͩͦa̼̮̘̪̳͚̰͎̓̋́ ̬̙͉͖̭͓͓ͨ̌͛̄̂ͅf̠̗͈̹̭̖̗͖ͪ̈̀ͪ̈ã͇̮͕ͮͅk̫͓̖͉͇̱̒̇͊̑̃ͬ̃̆̃f̯̳͖͙͉̣͓ͮ̅̉̃̅ͥ̃ͅͅg̭͓̣̫̓̏ͯ̑̃͐n̟̗͕͇͇͚̯̽ͩ̽h͇͎ͣ̈́̐̌̑͑a̱̼̫͂ͩͨj͎̜̼̫̦̓̒͋͊ ͓̺̗̣̪̼ͪ͛̈a̻̪̝̖̥̪͊̿̒͛ͫͩụ̱̟̪͚̭̀̉ͭ́̂͋f͇̣̞͍ͧa̩̻̻͇͕̤ͪͣͮͩ͊́̏ͦọ̥̠͍̫̹̣̤̈̂̂ẍ̯̖̣͊ͫͩ̌͑͌̔ͤo̠̩͇͒͋̄̑̅v̙̰̯͙̭̗̘͋̈ ̝̯ͪͪ̎ͥ̂i̭̖̟̙͍͍͌͌ͯͪ̅̅̎f͔͋͆̾ͭ͌y͔͖͇͚̳̗̮ͨ̓̽ͥ͐̆̿̅u͚̻̘ͯ̏3̞̰͉̝͆ͩͅ3͇̭̝̥̹̗͈͌̌̍ͦ̈́ͪͭw̺̮̱̗͓͎̮̥͇͂̎̆́8͙̤̥͓͔̻̙̜͔ͣ́9͇̻̂́̎͆̈ͧ̾
̣̩͉̖̠̼͎͚̾ͭͭ͒́͗ͤf͚̩̫̦͖̰̯͎͑ͨͩ̊ͩ͑͋3̲̼̞̭̖̤̜ͥ̈ͬͩ7̯͈͕̜̞̭̈́͒̓͗ͭͅẃ̥ͫ̈́̊̓̄͌̾ ̪̗̘͕̳̦̫̅̈́ͥ́̓̎ͫ͗d̰͔̙̄u̳ͤ̀̅ ͈̘̘͎̮̊̃ͦ̿͐̉͗ͅṡ̫̮͎̋̿̆̎̉͒k̻̅ͪa̲̜̥ͦ̏ͯ̃ͨͮ̓ ̞̘͙̼̂̓͛d͍̳̩ͭ̾͂̊̿̓̄ȫ̝̫͎̂ͭ͛ ̯̮̦̑̎i͍̪̻͓̺͓ͩ́̆͛̈ͅ ̲͚ͪ̂ͭͬḏ̘͔͎̃ͫͅí̖͉̮͗͋̔n̟̪͑͛̅ ̳̫̹̖̜̝̰ͧͬ̑̃ͣs̪͖̏̈́ͯ͂ͯ̂ͧ͊ö̯͓̃ͪ̋̃̋̈͑͋m̳͚̰ͭ̍ͪñ̝̙͉̖͊ͤ̇ͤ̽͌ͥ ͚ͬ̐ͭ̑̚d͖̯͓̪̝͚̜͚̔Ù̹̥̞̒͋̀̋ͧ̌̓ ̬͚̞͎̞̝̜͊ͅs̞̺̣̠͍͔̭̪ͫͥͦ͊͋́͊k̖̞̂̓ͥ̈́ḁ̗̞̫͖̟̾ͭ̆ ̹͎̤̳̳̣̞̿ͧ̓d̰̤͍̫̉̂͊̒̚ȫ͖̞̺̬̞̥̔͐͛ ̗̰͉̰̱̯̻̩ͨͤ̀ͪ̈́̍̑ͮ̚ḯ͓͍̫̜̎̇ͮ͋͑̐ ̻̳̲̭̀͒m̖̬͙̪̤̞͉͆̓͊ỉ̩̱̯̙́̌̽ň͖̮͌̃̈́ͤ ͍̖͐͌̅͂͌͗͛̑ͦͅb̼͈̪̞͓͒͆ö͓͚̮̭̺̌́g͈͕̻̘̮̭͇͎̓͌g̦͇͎͐̐ͧ̽͛̾̈g̻̰͕̳̮̪̳̏̊̔
͕̲̫̝̮̝̮̲̈́̏̇ͤẅ̞̠̭͍̻̤́͐̉͌̓ͣ̈́̚r̥̟̗̭̞̮̠̘͕̓̓͗͆ͭḯ̗͈̖̾́͗ͭͮ̊ͅͅn̺͓͇̟̯͈̻̙ͬ͌̋ ̙̥̖̣̀ͪ́S̩ͣ͑ͤͮ̓̐N͙͉̹͓̆͒̔Ä̪̹̘͙͂̏ͭ̽ͥL͖͔̻̠̼͍̲̱̑͒ͅL̼̩͉̗̲̤̖ͬͭ̈ͩ̄A̲͙̮͓̝͔̠͛̇̀ͣ ̱̘̪ͮ̈́V̩̭̻͕̠̫̫͚͇ͥͩ̆ͯ͂̚I͇̲͎̫̲̫̜̽ͦ̉̋ ͖̱̲͛̾ͫ̍̀̅̂͛B͚̼͓̯̭͍͎̯̔ͥͦ͛ͦ̽È̮͍̈͗̅̿ͪ̅̃R̲͓̣͓̬̙̳ͤͪ̅̒ͥͨ ͕̪̙̬̘ͧ̆ͅn̘͕̥͎̰̙̮̑͛ͩͮ̆͒͊̊f̹͙̭̬̩̞͐ͫ2̩̬̭̒͋͆̿ͫ̂ͥ̊ͩf̦̺̩͉͆ͬ̇̅̿͊ḽ͙̤̗̟̖͖͉̍ͪ͌ͭ͒ ͎̩̙̬͓͙̫ͥͭ̌ͦͩͅh̫̙̘̟̪̖̲̦̳̄ͤͦ̀̏ͬͦ̋o̙͖͕̝͓̟͎ͮ͒ͅṙ̬̞͉͔̱ͪͤu̝̬̭̦̫̽̚n̫̳̾ͮ͂́̈̑͊̌g̯̤̘̤̻ͥ͋ͪe̳̥̩̮̳̅̓̍͛ ̱͙͉ͩ̍̽̾̇ͭͮ̽a͈̳̯͖͙͔ͤ͋d̰͙̗͍͔̺̑̆a͚̲̥̲̹͐̐ͮ̓̿̽̿ḣ̲̠̗͆ͯ̈́2̺͔̹̔̔̀ ̥̗̫̣̃ͮ̓̌ͤͭf̰̳̊̏̑
̜̪̳̳̰̔̿̏͌̓̈j̝̮̱̫̋͊͐ͯ̂f͎͉̂̈́s͙̯͕̐͋ͧ̎́ͮ̃ͥ ̦̤̒̇̍̉̒̆̑͒̄f̘̦ͦ̎o̰͓͔͗ ̪̹ͭ̀̎͒ͨͣ̆̀3͓̙̜̫͚̮̲̅̎͂ͣ͛ͮ̓ ̖͚̜̬͔̍͐ͨ̋͋̒ͧk̔̒̒ͅs̖͔͉̯̖̘̭͕̜̆͌ͪ̂ͬ͒̄̾e̩̲͓̰̻͈̗̺͑̍ͬ͊ͤͧ͂͛̊rͬͯ͒ͤ́͛̚ͅ ̼̞̭͍̺̥̑̏̇ͥ͑f̹̖͙̦̲̫͛̈̍̂ͩͦ̓i͕̝̫̮̲̟̩̯͐̍͊ͭ̾̅ͬ̐ͤa̜͉͚͉͎̫ͮ̓2̹̱̖̩̜̬͌̈ ̙͈ͣͮ̎ͫͨͨͧP̗̺͊̆̉Ī͔̱͇̖͙͍̩̯ͤͧ͋ͅS̲̳̩͙͖͗̍ͪ̇ͧS̝͐̾͗͊̾̂ͤÁ̮͚͙̠̠͔̤͌ͬ̑̑̽̑ ̘̲̭̠ͤ̽̈̎͛ͅÖ̖̥̹̣̩̘̩ͭ͗͋S̰͇̫͕̥̻̱̪ͨ̅ͩ̀S͎̝͇̟͉̖̗͙̺̀ͨ ̩̫͚̹͕̟̦̠̮ͨͬ̉a͈̠̮͛̄d̠̱̭̹̟̠̼͗̒̒̌̎̚̚ñ͇͉̺̼͖͈͐ ̹̩̬̝̳̈̊̋͛k̖͙̙̮̂ͫ̑l̞̣̹̫͖̮ͪͭ̒ͭg̘̱̼̘̒ͭ̈́ͨ̉ͭj̫̟̖̱͓͉̖̰̾h͈̭̲̗͉͍ͨ̉ͬ͒ͩ̀i̘̺̰̫̠̜̘̥ͯ̋r̮̔͑̔̄ ̼̟͔̙̥͇̥̼͂̃ͬ͑d̞̰̞̗̪͋̓d̜̊̃
̹̝̳̳̔ͦͦ̇͛ả̲͚̲̞͉͐8̠̖̊ͮ̉̚ ̤̙̻͐̇̐ͨ̐͊͌̌j̣͎͈̼̞̞̫ͣ̽̇ͬͮ̔̚ͅḓ͉͌ͩ̏ä͓̲̪̌̈ͅk͔̤̤̋ͮ̒ͮ̀ͤ̎̉j̼̫̻̬ͬ̄̉w̬̰̩͍̞͍̟͈͊͆ͤ͒̈̇ ̪͙̙ͬS̳̺̫̭̻̞̙̖ͫͮͥͩ͒̐̾͊̎Ň͚̳̞̍̎̋͛̆̐Ä̘̩̝̱̹͑̓ͫ̅ͩL̥̍̃͛͌͆̒̚L̯̫͛̓̋ͮͤ̚ͅA̰̭ͥͬ̆͑ͫ ̗̼̻̻̦̫̮͓ͣ̿P͙̰̥͇͖̹̬̟ͮ͗Ḯ͓̟̼͍̾̏ͭ̐̍̿̒̚Ṣ͚̯̝̭̘͍ͩͬ̌ͧ̈S͈͈̟͕ͥ̔͛̔A̱̘ͯ̊ ̭̙̺̙̲͈̩̩̽͗O͙̗̞͓ͮ̎̏́Ș͎̘̗̝̘͊̃̑̀S͕̼̫̝͈͂͂ͥ͆ͮͤ̉ͬ ͔̞̫̱̠ͫ̃̆̊ͪͬ̏̉Ḭ͈̔̀̓ͪͩͨ ̣͇̖̰̩̑͛͗̓ͯ̊M͎̗͇͈̦̣͔̋ͭ̄͐̽̓͛Ŭ͖̞̟̤͋N̗ͫN̥̭̮̻̦̣̪̰ͯ̎͛ͤḚ͚ͩ͆̇̉̀̊N̖̝̪̞̱̣͕ͪ̎ͅ ̖̰͈͓̗̤̝̉̅d͉̞͎͓̾͋̅ͅâ̗͚̪̘̤̹̈́̿f̖̟̼͇͇͕̫̽ͯ
̭̼͇̠̤̝̪̙ͤ̋ͩ̀ͯ̈́̈̏ ̤̭̘̮̙͚̔ͪ͒ͣ̏̌͆ͫ ͕̟͍͋ͭ̈́ ̦̙̰̬͈̹̾̄͛̊ͣ ̱̥͉̥ͮ̐͆͐ͩ̐̏̅̋ ̱̬̱̤͉ͩ̽e̫̥̘̗̲̜̒ͪ̃ͭͭ̚s̳̘͖̘̹̊͊͋͑̅͌f̦̞̙͎͊ͣ ̟͍̫̥ͦ͑̄ͬ̇ͥ̆ ̣͈̺̜͖̤̳ͫ͋̄ͫ̍̄͐̍g̯̤ͧͯ͂ͪ ̮̭͕̻̪̲̖͎͚̇̎̑͑ͯ̇̽ͧ4̰̲̠̱͙̞͂ͯ͗ͩ́ ͎̹͎̎ͩ̈́̓̀͑ ͕̝͕͉̥͖ͫͤ͒ ͓̹̣̬̟̄͒̍ͫ̓͐͋̉͆ͅg̹̫̮̤ͯͤ̐ͨd̖̘̮͍̦̪̾ͅr̻̜̗͕̀ͨ

abzolut

This is the story I am gonna tell you about real rap and the history of hip hop.
 
Since most of our readers are Swedish, the following text will be in Swedish. Wanna read it in english? Send an e-mail to hagstedt_91@hotmail.com
 
Allting började 1983 i Harlem. Den afrikanska befolkningen hade precis fått smak för rättigheter och samtidigt som Martin Lutter King talade i Washington DC, började medborgarrättskämpar att demonstrera i New York. Borgmästaren i New York blev panikslagen av de stora upplopp som bröt ut och i ren affekt beodrade han ut hela New Yorks samlade polisstyrka för att tysta ner protesterna. 
 
Polisen på denna tiden var oerhört rastistiskt lagd och drog sig inte för att handgripligen ta hand om demonstranterna. Detta skapade en enorm frustration och triggade demonstranterna till att bli väldigt våldsamma. Det blev en våldsam drabbning på New Yorks gator, där den välutrustade polisstyrkan gjorde slarvsylta av de dåligt förberedda och underbeväpnade demonstranterna. Det gick så långt att demonstranterna började gömma sig inne i lägenhetshusen och kasta saker nere på poliserna på gatan. Vinylspelare, vinylnålar och hörlurar till DJ-borden flög ner på poliserna, men till liten skada då de hade sköldar och hjälmar som skyddade dom. En kuriosa från denna händelse var dock att en liten pojke vid namn Lawrence Chrisopher Parker kastade ett äpple på en polis, som träffade så illa att polisen föll i backen och bröt nacken mot en trotoarkant. 
- Big shot!, skall Lawrence pappa har ropat och så var smeknamnet The Big Apple myntat för staden New York.
 
Efter att demonstrationerna hade lagt sig och den juridiska processen mot både demonstranterna och polisen hade avtagit, kan man konstatera att den ena sidan kom ut betydligt mer oskadda. Poliserna fick nöjt se ett par chefer gå, medans den svarta befolkningen återigen var försatta i förtryck, denna gången i ännu större omfattning. Svarta var tvungna att sitta på speciella platser i bussen, de fick inte gå på samma trottoarer som vita och i lagtext var det under milda omständigheter helt okej för en vit människa att begripa sig på en svart. Även i rättegångsstatistiken var det sällan som vita personer blev dömda till följd av hatbrott mot svarta. Det finns vissa fall där vita personer till och med kommit undan med mord på svarta, med väldigt skeva rättegångsprocesser. 
 
Naturligt så började en rörelse av svarta människor mobilisera sig för sina rättigheter. Många fick ta enot både fysisk och psykisk misshandel, innan de insåg att direkt attack kan inte var bästa försvar. Det krävdes andra medel för att erhålla sina av Gud givna rättigheter, och det är här som en av historiens mest betydelsefulla karaktärer skall komma in. Teren Delvon Jones var en ung, arg och smart kille som bodde i Queens. Båda hans föräldrar var akademiskt utbildade ifrån sina hemländer, men på grund av förtrycket som rådde tvingades hans pappa att arbeta som tunnelbanevärd och hans mamma var städare på ett bibliotek. Hans pappa Quincy var utbildad i orientalisk poesi ifrån sitt hemland och hans mamma Tuvstarr var lärare. De båda två var mycket angelägna om att bilda Teren till att kunna kämpa för sina rättigheter och nästan dagligen satt antingen Quincy eller Tuvstarr och analyserade samhällspolitisk litteratur med Teren. 
 
Det skulle vara en underdrift att kalla Teren för samhällsmedveten och allmänbildad, då han redan vid 9 års ålder kunde rabbla samtliga av USAs presidenter, en snabb sammanfattning av konsitutionen och slavhandelns betydelse från hans föräldrars Afrika. Hade det inte varit för att Teren var svart, hade han blivit väldigt uppmärksammad av lärarna i skolan. Terens lärare var däremot en engagerad medlem i White Power-rörelsen och lät istället underminera Teren för hans kunskaper och kallade honom för "boknegern". Ofta påhejad av de vita eleverna i klassen. 
 
När Teren gick ut grundskolan med mediokra betyg hade hans inneboende vilja att förändra, växt sig till ett brinnande hat gentemot allt vad förtryck och diskriminering hette. Tillsammans med sina vänner Jill och Yonnos, bildade de den rörelse som skulle komma bli en av de första och viktigaste stegen till svarta medborgares rättigheter i samhället. 
 
Teren som var oerhört intresserad av poesi, hade även under sin skoltid börjat fatta tycka för musik, i synnerhet R'n'B. Hemma brukade Teren sitta med sin pappa på kvällarna och ingående analysera låtar av Girugämesh, Karl Svahns brass, Holly Paloo och James Brown. Quincy sa att hans son ibland tycktes sitta och sjunga med i låtarna även efter att han somnat och inte förens hans lyfte in sin son på sitt rum och la honom i sängen så upphörde verserna att komma från hans läppar, alltid i perfekt takt med grammofonen i bakgrunden. 
 
Därför var det inte konstigt när Terens valde just musiken som sitt vapen för att börja besegra förtrycket. Terens, Jill och Yonnos bildade gruppen I've seen Lassie och började skriva låtar inom en genre som för denna tiden var helt ny, men som vi idag skulle kalla för rap. Gruppen bestod enbart av Jill på trummor, Yonnos på bas och Terens på sång/rap. Deras musik var utåt väldigt ofarlig, men bakom raderna gömde sig en hård kritik mot samhället och rådande system. I synnerhet Terens var oerhört duktig på att gömma budskap i sina texter, exempelvis ifrån låten The Struggle Pt.2 - Endorphines:
 
Fall Under Concrete Kings,
All In Nairobi All-ins,
Everyone Looks Like Everyone Right? 
Death Översköljer 
 
De svenska inslagen i låtarna kom ifrån Jill vars pappa var svensk immigrant men av afrikanskt påbrå från början.
Men det som är spännande med texten är inte dess direkta budskap eller utomspråkliga inblandning. I've seen Lassie blev snabbt kallade Avantgarde för sina nästan oförståeliga texter, men det var avsiktligt skrivet av Terens för att gömma budskap. Denna gången i akronymer, där första bokstaven i varje ord i denna versen bildar ett ord.
 
Fall Under Concrete Kings, 
All In Nairobi All-ins,
Everyone Looks Like Everyone Right? 
Death Översköljer 
 
 
Såg du den?
 
 
Snabbt som tusan blev I've seen Lassie populära hos den svarta befolkningen och konstigt nog verkade det enbart vara de medvetna svarta människorättsaktivisterna som hade förstått de subtila budskapen i gruppens texter. Deras framgång blev så påtaglig att de stora skivbolagen, ägda av vita personer, var tvungna att ge dem skivkontrakt för att inte förlora för mycket av de potentiella intäkterna. Mycket riktigt blev deras första skiva en succé, inte enbart hos den svarta delen av befolkningen utan även vita människor köpte plattan I wish your name was your number HOE!. 
 
Terens var nu i full flärd med att sätta sin ursprungliga plan i bruket. Med framgången kom ett stort medialt utrymme att få tala i och upprepade gånger så kritiserade Terens ledande politiker i TV-soffor och radioprogram. Ena halvan av publiken brukade bua, den andra halvan skrek sig hesa av tillfredsställelse att frågorna äntligen fick luftas. Med hejaropen kom även de starkaste kritikerna och White Power-rörelsen blev mer våldsam än tidigare. På öppna gator runtom i USA gick de till attack mot svarta och runtom i landet kämpade de med näbbar och klor för att korrumpera domstolarna till sin fördel. 
 
När våldet höll på att eskalera totalt och sammanlagt 19 svarta medborgare hade dödats på en vecka, samtliga med en frisläppt gärningsman i domstol, blev det droppen. Den atletiska och musikaliskt lagda städaren Adul Ihr hade förlorat sin storasyster i en misshandel, orsakad av rasister och han ville med våld slå tillbaka. Adul hade ett gediget förlflutet som dansare och var otroligt atletisk med god kontroll på sin kropp. Hans idé var att genom dansen slå tillbaka mot rasisterna och han satte därför ihop koreografier där slag, sparkar och grepp var gömda i dansen. En liten snurr nere på marken kunde avslutas med en spark emot halsen, och en stående piruett gav fart till en dödlig spark mot solarplexus. I de avancerade och imponerande dansstegen, gömde siga dödliga manövrar som Adul nu ville vända emot rasisterna. 
 
Provokativt brukade han och hans vänner (även de dansare tränade i den nya kampformen) gå ut sena kvällar och på kartongbitar med boomboxes, spela I've seen Lassie och börja dansa. Självklart lockade det till sig en stor mängd upprörad rasister som ville tysta ner dem, men en efter en dog dem så fort de närmade sig de dansande människorna. Utan att ens någon visste hur, kunde en rasists huvud skiljas ifrån kroppen, när han bara gick intill ett buggande par. Inte ens i domstol kunde de finna bevis för dödsfallen och när de till och med fångat ett av morden på kamera, lyckades in domstolen fälla de svarta dansarna. Det var även i en av dessa rättegångar som Adul myntade det kända citat:
- Hey! Chill out mr officer. I was only dancing. 
 
Såhär kunde ett danssteg se ut. Helt oskyldigt oskadliggjorde de rasister
med insmugna slag i rörelserna. Idag är dansen känd som break dans/kapo ejra.
 
Ännu en gång hade den svarta delen av befolkningen vunnit en strid med sitt intellekt och sin list. De största White Power-förespråkarna blev alldeles till sig av ursinne och i ren affekt begick de misstag massmedialt. Det gick så långt att en ledande politiker med starka kopplingar till White Power-rörelse, gav sig på en svart aktivist i TV och detta med tittarnas avskyt riktat mot politikern. Sakta men säkert började rasisterna förgöra sig själva med ren klumpighet och dumhet. 
 
Det som många säger var spiken i kistan för den sista delen av White Power-rörelsen var när den tidigare fromma förespråkaren Stanley Clokk, öppet i live-tv erkände sina misstag och ville på egna vägnar be om ursäkt för det hat han förespråkat och vilka konsekvenserna av detta upptrissande blev. Stanley som var ledare för en av USA:s då största metodistförsamlingar lyckades få den tidigare rasistiska metodiströrelsen att bli starka vurmare för en mer human inställning till svarta och endast en månad efter Stanleys framträdande anställde en Metodistkyrka i Georgia sin första svarta pastor någonsin. Något som för denna tiden var historiskt. 
 
Sakta men säkert började lagstiftningen bli mer neutral mellan svarta och vita, för att sedan på slutet av 90-talet helt och hållet bli befriad ifrån de lagar som förtryckte svarta. Svarta artister som Jay-Z, Jennifer Loopz och Kangaroo Kimmie fick stora framgångar, inte enbart med sin musik utan även med sina skivbolag. Och det var historien om hur hiphopen startade och hur den skapade rättvisa mellan svarta och vita.